Gå till huvudinnehållet Gå till sidfoten
Meny
Trähus på landsbygden

Stenigt odlingslandskap

Odlingslandskapet på Öna visar närmast ofattbart magra förhållanden. Marken är stenig och blockig. Åkrarna är små. Människorna på Öna har röjt sten, byggt terrasseringar, fört på jord och utnyttjat varenda liten odlingsbar markbit. 

För att dryga ut inkomsterna hade Önaborna extrainkomster. I Bäckstömsgården fanns ett skomakeri. I den bandvävstol som finns bevarad vävdes band som sedan såldes i Linköping. Att spinga takstickor var en annan bisyssla.

Ett rött trähus på landsbygden

Nya tider

På Öna genomfördes laga skifte 1928 och då regleras åker och äng samt skogen till varje liten gård. Nergården blev sommarstuga redan på 1930-talet. Ryggåsstugan blev ett museum och visthusboden blev sovloft och kläddes in med modern panel.

Uppgården eller Röda gården som den också kallas byggdes till och moderniserades för att bli arrendatorsbostad på 1930-talet . En ny bod och ett nytt dass byggdes och trädgården anlades och försågs med ett prydligt staket. 

Rum med möbler och föremål

"Damerna" sätter sin prägel

De sista sommargästerna; sjuksköterskan My Lindstöm och musiklärarinnan Ella Sundqvist, satte sin prägel på Öna. Här vistades de båda kvinnorna, som av folk i bygden kallades ”damerna”, mellan 1943 och 1973. I museet tillkom föremål från deras långresor från världens alla hörn.

De lyssnade även vetgirigt på vad folk berättade om äldre seder och bruk, som ”de små grå ” och annat oknytt. Mat offrades till "de små grå" i grottan som ligger ute i markerna.

I kvinnornas umgänge fanns flera konstnärer och författare som Sven Stolpe. Museichefen Bengt Cnattingnius var en annan av besökarna. Önas gästbok visar vilka som besökte Öna under de här åren och vilket intryck platsen gjorde på dem.

Hus på landsbygden

Verner "Mosen" Ahnberg

På Öna bodde även en man som hette Verner Ahnberg. Han kallades för Mosen eller ”Verner Vandraren”.  Många historier cirkulerar om honom och hans föreställningar om ”de små grå och sjöormen”.

Verner "Mosen" Ahnberg var även en driftig man och lät bygga en dansbana på Öna. Han ville locka traktens ungdomar och möjligen "träffa ett fruntimmer". Tyvärr kom bara få besökare.

Verner Mosen Ahnberg, som avled 1971, blev den siste fast boende i Öna. Av hans stuga återstår idag endast en cementgrund och ett spisröse.

Rum med en dörr på glänt

Östergötlands museum tar över

År 1973 donerades Uppgården och Nergården till Östergötlands museum. Museet äger tre fastigheter medan Skomakarstället eller Bäckströmsgården är privat. Öna blev  Kulturreservat 2002 och förvaltas av Länsstyrelsen.

Du kan besöka Öna när du vill. De hus som är öppna kan du titta in i. Kom gärna hit när vi har visning och programaktiviteter. Då visar vi mer av husens insidor och berättar om de människor som bott och satt sin prägel på Öna.

Här finns även fyra digitala vandringar med olika Öna-teman, där du blir guidad med hjälp av mobilen! Vandringarna är skapade av Kulturarv Östergötland/Östergötlands museum med medel från Region Östergötland och Länsstyrelsen Östergötland.

En närbild på en säng i ett rum

Digitala vandringar

• Viljans Öna – som är barnens spår. Här får du höra historier från förr och berättelser om det man uppfattade som övernaturligt på Öna.

• Personerna på Öna – där du möter de som bott i stugorna och får lyssna till deras levnadsöden.

• Önas kulturlandskap – som berättar mer om djuren, naturen och livet kring Önas steniga åkrar.

• Byggnaderna på Öna – där du får veta mer om husen, dess byggnadsdetaljer och vad de användes till.

Manus: Lotta Feldt och Ragnvi Andersson.
Illustrationer: Johan Levin.
Speaker: Sofia Fälth, Per Wistbo Nibell och Assi Molin.

Grillplats vid sjö